Oväntad hjälp av hober

Jag ser stordåd nästa år. Jag intalar i a f mig det. Sporrad och kreativt uppmuntrad av både själva trailern för The Hobbit: An unexpected journey och förväntningar jag byggde upp inför den, känner jag suget efter att skriva igen. Inte ett ord har jag författat på boken sen jag startade om historien från noll för ett par månader sen. Ungefär samtidigt gick jag in i väggen på många sätt och kreativiteten dog. Jag har funderat mycket på storyn sen dess så förhoppningsvis har den mognat till sig lite istället. Återkommer förhoppningsvis snart med mer om boken.

Tolkien och Völuspá

Alla som man något alls om Tolkien och hans värld vet att han ”inspirerades” av bla nordisk mytologi. Det har vi nog hört till mans. När det kommer till ”inspirationen” kring namn var det i själva verket ofta frågan om nästan ren och skär kopiering från Völuspá. Bara läs och se hur många namn du känner igen här.

10. There was Motsognir | the mightiest made
Of all the dwarfs, | and Durin next;
Many a likeness | of men they made,
The dwarfs in the earth, | as Durin said.

11. Nyi and Nithi, | Northri and Suthri,
Austri and Vestri, | Althjof, Dvalin,
Nar and Nain, | Niping, Dain,
Bifur, Bofur, | Bombur, Nori,
An and Onar, | Ai, Mjothvitnir.

12. Vigg and Gandalf | Vindalf, Thrain,
Thekk and Thorin, | Thror, Vit and Lit,
Nyr and Nyrath,– | now have I told–
Regin and Rathsvith– | the list aright.

13. Fili, Kili, | Fundin, Nali,
Hepti, Vili, | Hannar, Sviur,
(Billing, Bruni, | Bildr and Buri,)
Frar, Hornbori, | Fræg and Loni,
Aurvang, Jari, | Eikinskjaldi.

 

Skaparens makt

Om man försöker ge sig på att skriva en fantasyberättelse med nordiska hedniska sägentroll i huvudrollen och därtill har en berättelse som är kopplat till deras och alla andra väsen i nordisk mytologi och folktro blir man tämligen omgående tvingad att förklara en del saker. Mycket kan man med fördel lämna i mystikens dunkel, men det här med kopplingen mellan troll och jättar blir oundvikligen något där jag får ta mig konstnärliga friheter kring. I folktro och sägen glider de liksom samman i varandra och kan vara svåra att skilja åt. Jag vill skilja dem åt, men göra ett släktskap istället. Jättarna är anfäder till trollen helt enkelt.

Men det är ju just det som är det roliga med att skriva en roman. Jag äger min värld. Jag får göra som jag vill och kan bestämma regler och innehåll. Bara den har en egen inre logik. Tänker man efter kring det, på ett emotionellt filosofiskt plan, så är man ju lite av en skapargud som författare.

Det kan tyckas självklart det jag säger – men för en naturalistisk person som mig, som styrs av att världen ska vara korrekt och sann har jag hela tiden en röst i bakhuvudet som protesterar när jag ändrar på något i min värld som gör att den skiljer sig från vår. Det är inga som helst problem för mig att lägga till troll och oknytt. Problemet uppstår när jag ändrar på något som hålls för sant här. T ex påstår att troll är ättlingar till en viss (ännu icke namngiven) jätte. Men nej, ett större problem är det såklart inte. Det handlar bara om lite av att jag liksom ger mig själv onda ögat då jag ju har som mål att göra en fantasyberättelse som står tryggt, korrekt och stabilt i folktro, sägner och nordisk mytologi.

Thor vs Tor

Det är inte ofta nordisk mytologi dyker upp i filmsammanhang, så varje liten gnutta får man ju uppmärksamma. Så därför, några ord om filmen ”Thor” som jag såg precis.

Jag hade hört sen tidigare att filmen skulle vara ”fräck och ösig”. Och det stämde utmärkt. Den är visuellt maffig och har både bra action och bra tempo. Kort och gott: Det är en alldeles utmärkt popcornsrulle. Hade jag varit 15 år hade jag troligen kissat på mig av glädje. Nu ska jag föreställa 36 och därmed får jag inte bli inkontinent av en film längre, men jag kände tonårsvibben inom mig absolut.

Rent mytologiskt då? Tja, det är ju inte den ”rena” asatron som den porträtterar utan marveluniverumets asagudar. Således är Thor (alltså Tor) inte en gud egentligen, utan bara ett extremt mäktigt väsen. Så heter det iaf när ”de som kan, men egentligen inte kan så mycket som de tror” uttalar sig.

För å andra sidan, vi som kan vår ”rena” asatro vet också att gudarna där ofta är väldigt mänskliga. Det är absolut inga Jahve-gudar som kan knäppa med fingret och skapa universum som vi talar om, utan småsinta, ofta enfaldiga typer som det skrivs hyllmeter med sensmoral kring, där de (inte minst Tor då) får lära sig klokskaper genom misstag.

Således, ju mer jag tänker på saken, desto mer äkta är Thor, filmen, den ”rena” asatrons kanon än vad man kanske först kan tro. Rent visuellt är allt high tech Marvel-aliens i superskyskrapor snarare än nordiska vikinga-gudar boendes i träpalats – javisst. Men sensmoral osv är faktiskt god asatro-tradition.

Asatron är knepig att förklara då den liksom saknar ”poäng”. Den har inget budskap om kärlek eller något liknande ”tydligt”. Dess budskap är istället en uppsjö av berättelser om moral och erfarenhet riktat till män som vill bli klokare män. Väldigt patriarkaliskt och väldigt ”konfucius” också eftersom respekt för de äldre och kloka genomsyrar allt.

Filmen osar av detta. Således är det så enkelt att de som dissar filmen troligen är lika okunniga på asatro som de som dissade ”300” var på grekisk mytologihistoria. De tror att asatro är blot och offergåvor i hemmet till Allfadern. Men det är ju RITERNA, inte läran.

”Verklighetens” asatro är två saker. Antingen är det ett kliniskt utomstående perspektiv på det hela som en post-germansk krigarreligion med inslag av nordiska sol och fruktbarhetsreligioner från bronsåldern där det mesta har sina rötter i något grekmytologiskt (och därmed indoeuropeiskt synsätt) från början. Något där fokus helt ligger på riter och religionens praktik i samhället.

Eller så skildrar man berättelsen så som vikingarna själva skildrade den. Precis lika vetenskapligt faktiskt, men istället för ”utanför” så blir vi en del av berättelsen. För att ta del av budskapet.

Filmen Thor uppfyller kategori två med råge. Den rör öht inte vid kategori ett. För att förstå hur vikingar tänkte skadar det inte att se hur de uppfattade sig själva och sina gudar. Gudarnas och religionens ”egentliga” rötter är jätteintressant det med, men man förstår inte religionen bara genom att betrakta den utifrån. Att se en mytologisk berättelse skildrad är något helt annat än att få den förklarad ”för vad som egentligen hände”. Här står nötterna som talar om 300 som skräckexempel på okunniga. Den filmen skildrar klockrent hur grekerna själva såg på sig och sin omvärld. Men nej, givetvis, den skildrar inte slaget vid Thermopylae ”korrekt”. Om det ens skedde. Men man lär sig ändå mer om grekerna i den filmen, hur de faktiskt tänkte, än av ett par 1000 sidors skitnödig historiebok – vars poäng i slutändan ändå är det samma: Grekerna såg på sig själva som övermänniskor och omvärlden som farliga barbarer. ”Thor” gör ingen sån djupdykning i temat, men ger oss en inblick i asamytologins sensmoral. Vilket var jätteviktigt för vikingarna.

Så, kanske inte den mest enkla av analyser som gjorts av ett stycke underhållningsfilm från Hollywood, men även en bunke popcorn förtjänar ibland ett försök till en seriös analys.

”Verklighetens” Tor vs Marvels Tor. Inte så mycket skillnad egentligen faktiskt.

Det bästa med trilogin om en ring

Gandalf comes to Hobbiton av John Howe

Jag har bara läst trilogin om härskarringen en gång i mitt liv. I en för mig ganska sorglig och vemodig sommar i de sena tonåren. Vilket ter sig märkligt då jag verkligen älskade denna boktrilogi. Varför har jag inte läst den igen? Jag vet inte. Enfald troligen.

Jag var ju faktiskt helt gråtmild när jag tvingades lägga ner den färdiglästa bokserien. Nu då? Vad ska jag göra nu då? Ingen annan bok hade tidigare eller har därefter påverkat mig mer. Jag misstänker att ingen kommer göra det heller. Den träffade liksom precis rätt i tid och rum.

Jag minns att folk sa till mig att ”bara du tar dig genom de första 100 sidorna, som är tråkiga, så blir den bra”.

Så fel de hade. De första 100 sidorna var ju helt lysande. Precis som återstående 1000 också för den delen. Jag roades ärligt och innerligt av de inledande momenten där Tolkien kärleksfullt, detaljerat och med en ålderdomlig skrivteknik passionerat gick in för att redogöra för hobernas* tobaksrökande vardag bland gröna dimtäckta kullar.

Faktum är att det är tiden innan Vattnadal som är och förblir min favorit-tid i bokserien. (Endast möjligen i konkurrens med Morias gruvor som var hejdlöst spännande och fascinerande.) Det här intima, mysiga uråldriga gröna landskapet, där jag verkligen handlöst sögs in i gräs och tuvor var liksom det fundament som allt annat i boken sen blev som pynt på. Då, innan Vattnadal, då man fortfarande inte visste så mycket och allt var mystiskt och mytiskt.

Jag förstår verkligen inte alls hur man kan tycka att det är det tråkiga i boken. Då är ju hejdlöst svårgreppade fältslag och all förbenad namedropping av platser längre fram inte i närheten av lika läsvärt. Tolkien har ju problem i boken med strukturen vilket också blir allt mer märkbart ju längre man läser. Något PJ till mångt och mycket rättade till anser jag. Men samtidigt tycker jag att PJ med sina filmer kortade ner inledningen för mycket. Det var ju där magin fanns. Får jag gnälla lite mer tyckte jag även att PJs stil på allt i Fylke blev lite för lite England och lite för mycket soliga fina Nya Zeeland. Det är uppenbart att Tolkien hade den kulliga småregniga engelska landsbygden i åtanke för Fylke och inte Nya Zeelands gassande solsken. Lite för lite dimmiga fuktiga gräskullar och lite för mycket solsken i filmen helt enkelt.

*Ja jag skriver hober och inte hobbitar (som jag har för mig den nya översättningen  använder). Jag läste den gamla översättningen så det är den som etsade sig i min själ. Den nya må vara mer korrekt, men det är den gamla och dess språk som jag har inom mig. Nästa gång jag ska läsa den blir det på engelska såklart. Jag tror aldrig att jag tänker bry mig om den nya översättningen faktiskt.

Hjältinna eller våp

Höll precis på att avvärja en litterär katastrof. Min kvinnliga huvudroll håller på att utvecklas till en damsel in distress (vad fanken är det svenska uttrycket som inte bara är en direktöversättning? våp?). Det var verkligen inte min mening. Men än så länge har hon hängt på min manliga huvudroll som en liten vante som behövt hjälp och råd hela tiden.

Att skapa sympatiska huvudkaraktärer av hjältetyp är inte lätt. Min tanke var ju vanliga personer som är underdogs är bättre än någon slags valkyrior. Det blir ju mer sympatiskt så. Alla stora hjältar i fantasy bär ett stort hjärta och inte en stor rustning liksom.

Men det håller på att gå överstyr här märker jag. Jag måste ge henne någon talang i allt detta som gör att hon inte blir en stackars prinsessa. Svårt.

Kanske är det en smart taktik att inte ge henne någon speciell förmåga alls, och istället låta situationer omvandla henne från en damsel in distress till en hjältinna. Det tror jag kanske vore det bästa och mest sympatiska för en läsare? Låt underpojken få problem och låt den gråa musen stiga in på scenen för att hon faktiskt måste.

Alltid finns det någon som är missnöjd

Peter Jackson – släppte idag en skön bild av tre utklädda och sminkade dvärgar från de kommande Hobbitfilmerna.

Här kan man då se tre av huvudrollsdvärgarna och den stil han hade tänkt sig kring dem. Jag finner dessa trenne figurer mycket intressanta och jag är glad, mycket glad, att han ger dem variation, stil och personlighet. Det som i regel suger med dvärgar i rollspel/fantasy är just frånvaron av dessa epitet. Det här däremot ser bra ut. Skönt att slippa klon-klyschorna av raser stöpta i samma form. Skönt att se att han behandlar dvärgarna som en stolt och stark ras och inte som ett gäng suputa berserkar.

Vad som är riktigt intressant är den kommentarsflod som bildsläppet genererade på Jacksons fansida på Facebook där väldigt många är av uppfattningen att deras åsikter, negativa sådana, är intressanta för personer som Peter. Åsikter som ”gör om” florerar. Ofta riktade respektlöst, högmodigt och fånskalligt rakt till regissören. Som om han någonsin skulle göra om något bara för att ett par högljudda fans klagar. Vad tror folk?

En överväldigande majoritet var likt mig nöjda, men det finns alltid en sort som aldrig är det. Typen som klagar på att saker inte ”är rätt”.

Jag är övertygad att jag, om jag lyckas skriva mina böcker och får dem publicerade, kommer stöta på samma sorts människor. Människor som har synpunkter på hur t ex trollen ”egentligen” ska se ut och att mina är ”fel”.

En slags självutnämnda försvarare av renlärighet utifrån någon helig skrift, som ofta missar poängen totalt med vad som är konstnärlig frihet i filmatiseringen av en sådan  och ofta t om – pinsamt nog – har fel i sin renlärighet.

Jag tror att om jag lyckas skriva klart böckerna, så ska jag göra en FAQ, dit folk som klagar ska svar på sina vanligaste klago-frågor om varför trollen ser ”fel” ut. 🙂

Att skriva på svenska och engelska

Jag tycker om att läsa böcker på engelska. Nej, jag föredrar det t om.

Det är lite av en vanesak, för första gångerna jag plockade upp en bok på engelska och skulle läsa så kändes det jobbigt. Men efter 2-3 böcker hände det något. Jag fick ett flyt och började också uppskatta att läsa just på engelska. Det har gått så långt att jag drar mig för att läsa en bok på svenska nu (eftersom min hjärna är inställd på att läsa engelska troligen). Åtminstone gäller det böcker som från början är skrivna på engelska. Översatta böcker känns alltid ansträngda i språket. Flytet saknas ofta. Inte minst för att översättarna inte ges friheten att omvandla, utan bara precis ska översätta rakt av. Ibland är den fras som är fin på engelska inte nödvändigtvis den vackraste på direktöversatt svenska.

Men kortfattat: Inget går upp mot att kunna läsa en text på det språk som den skrevs på.

Med det i åtanke tänker jag på min egen bok. Den ska jag skriva på svenska. Jag har övervägt engelska men la den tanken åt sidan av tre skäl: Det är jobbigt att skriva på ett annat språk. Jag kommer tappa en hel del av det ”svenska” i min berättelse om jag gör så. Och det skulle aldrig bli speciellt bra.

Jag är inte dålig på engelska eller så. Jag har fått beröm för mitt språk av engelsktalande t om. Men, det har å andra sidan många andra svenskar också fått. Det beror ju på att det finns folk som är ännu sämre. När det kommer en svensk och ska skriva på engelska är det ofta frågan om någon som är habil på språket, någon som ofta är akademiker, någon som gillar att skriva. Inte så konstigt att det då blir helt ok och t om bättre än vad många inhemskt engelsktalande presterar. Inte så konstigt att man då kan få beröm.

Men i princip alla studier visar en och samma sak: Svenskar, inte minst bildade sådana och inte minst sådana som gör det ofta, överskattar sin språkförmåga i engelska rejält. Ett enkelt test brukar att vara att börja be dessa ”som föredrar att skriva på engelska enligt egen utsago” att identifiera en rad substantiv. Det räcker i regel med att ta upp hålslev från kökslådan och svårigheterna att säga vad det heter börjar för de flesta av experterna och gå ut i naturen och be dem identifiera buskar och blommor och det tar ofta stopp direkt.

Det är nämligen så att oavsett vad du ”föredrar” så har du ett otroligt mycket större ordförråd i det språk du lärde dig som spädbarn och växte upp med i skolan. Det har ingen betydelse vad du föredrar eller tycker känns bäst som vuxen – det är bara precis trams att påstå att du skulle vara bättre på engelska än svenska.

Det stora problemet är ju att alla dessa svenska experter på engelska i regel mest har jämfört sig med det som de ser på nätet. Alltså vad någon sextonårig bloggare från Dallas skriver. Ja jämfört med den står du dig säkert utmärkt. Jag blir inte förvånad om din engelska innehåller dubbelt så många ord och därtill snyggare synonymer osv.

Men, plocka upp något skrivet av en som verkligen kan engelska. En inföding som är hyllad författare och du kommer nog, om du inte är helt tappad bakom en vagn fylld med brist på självdistans, förstå varför du inte är i närheten av att vara speciellt bra på engelska. Någonsin. Ser du inte djupet i kvalitétsskillnader så är det t om så allvarligt att du troligen är så dålig på engelska att du inte kan se skillnaden.

En annan minst lika språkvetenskaplig aspekt är också följande: Om du påstår att du är bättre på engelska än på svenska så har du lyckats med något som är omöjligt. Det är nämligen bevisat att ens förmåga i hemspråket är avgörande för ens förmågor i andra språk. Kort sagt: Om du är född i Sverige i en svensk familj och har vuxit upp med svenska som talspråk kring frukostbordet och nu påstår att du inte bemästrar svenskan, då är det omöjligt att du bemästrar engelska bättre.

Blanda inte samman estetisk preferens med vad som är din verkliga förmåga. Skriv gärna på engelska, men inbilla dig för guds skull inte att du är bra på det.

Nordisk stämning

Anders Zorn, Midsommardansen, 1897.

Fan – rent ut sagt – vad detta i en enda bild är ett slags ur-Sverige för mig. Nej jag vet, kidsen som växer upp i Rosengård 2011 kanske inte kan relatera till att detta är ett Sverige som de känner igen, men de skulle rimligen fortfarande kunna lära sig gilla det estetiska i detta precis som jag. Jag kan heller inte relatera nämligen. Jag är inte uppväxt i en fäbod i Dalarna år 1870 jag heller.

Det har gått relateringsinflation i allting. Man måste inte tvunget ha vuxit upp med något för att lära sig tycka om det. Jag förstår inte varför man tycker det är nödvändigt idag inom kulturen. På 1940talet kunde arbetare som lärde sig läsa – läsa samma sorts böcker som adeln – då såg man inget konstigt i att någon i en ”svagare” social klass kunde uppskatta något från en annan värld.

Men idag är det inte så. Idag så ska man akta sig för att tala om för folk att det finns mer än det som de har framför näsan på vardagen. Man förolämpar och kränker tydligen folk idag om man utsätter dem för något som de inte kan relatera till… Jag är inte så säker på att det är de svaga som känner så heller, utan det handlar nog snarare om en överbeskyddande kulturelits värderingar.

Böcker hyser ju ofta en slags stämning baserad på extrema klichéer. Det säger jag då som en bra sak. För det är en bra sak då det ger oss fundament att bygga på kring vad som sen är verkligheten. Jag tycker inte om böcker som försöker vara globala eller universella. Det funkar inte, för ingen kultur är helt global. Jag som svensk kan inte skriva äkta om finsk, dansk, iransk eller brittisk kultur. Men jag har goda chanser att bjuda mina läsare på en resa i igenkännanden i en svensk – om än något du inte hittar i svenska förorter anno domino 2011 då.

Jag vill kunna tydligt känna av en viss typ av atmosfär. Harry Potter-böckerna är tex väldigt brittiska. Som en lärobok i det stereotypa brittiska idealet. Det som inte finns såklart, men som britterna strävar efter.

Vilket gör att det i princip blir som en våldtäkt att läsa dem på annat språk än just engelska. (Jag kan även rekommendera uppläsningen av Steven Fry. Det är så superbrittiskt – och så superbra just därför).

På samma sätt känns det lite med en del andra alster riktade till barn och ungdomar. Ann på Grönkulla andas amerikansk sekelskiftesromantik. Astrid Lindgren är inte bara svenskt så det förslår, det är småländskt ända ut i de korvstinna fingertopparna också.

Jag hoppas kunna fånga en sådan stil. Något som ger mina ord ett skimmer av något urnordiskt som spinner från urtid till nutid. Djupa skogar, mossklädd granit, blomsterängar i skymningen med dagg och dis, runskrift och Mora-Nisse, reserverade människor, jante, skepticism mot det främmande, djup auktoritetsrespekt, kaffe och påtår, älgar och korpar, raggarträff och vikingamarknad, mjöd och OP, sommarkrans och oknytt i skogen, dalkullor och falukorv (ursäkta på det där sista, jag kunde inte låta bli…). Det kommer dock bli väldigt lite om SMS-fjortisar, guzzar som hänger vid tunnelbanan och killar som tävlar i att vara bäst MC/gangstas osv osv. För den världen kan jag inget om och tänker inte låtsas som det heller.

Det jag skriver om får gärna drypa av Bauer, Lindgren och vettlöst ovetenskapligt icke-pk nationalromantik som ingen idag kan relatera till som växer upp i dagens ”riktiga Sverige”, för då lyckas jag nå i den riktning jag vill. Jag tror nämligen inte att folk är så enfaldiga att de måste ha bara sånt som de kan relatera till. Jag tror det finns många drömmare som vill ha annat.

Sen om det vill sig väl krydda detta med spänning och romantik på ett mer vuxnare plan som kan locka till sig vem som helst oavsett bakgrund.

Att det sen troligen inte alls kommer bli så är en annan femma… Men drömma får man väl? Jag måste ju ha något att sikta på. Risken är kanske att jag försöker få med för mycket…

Sex i fantasy

Frej och hans iögonfallande mandom.

Fantasy finns ju i ”vuxen form” där sexualitet inte är tabu, utan i allra högsta grad blir både grafiskt och smått pornografiskt.

På Tolkiens puritanska tid undveks det ju på två smidiga sätt: Dels hade ingen ”tid” att tänka på sånt, allt var ju blodigt allvar med allvarliga män på allvarliga hjälteuppdrag hela tiden och dels fanns det ju få kvinnor med i boken öht att hysa eller idka erotik med. Inte ens homoerotiken var närvarande i allt det manliga. Nej allt var väldigt långt ifrån erotik. Det finns mycket mer sex i bibeln än i Tolkiens värld faktiskt.

Det intressanta är ju att det faktiskt funkar att skriva om folk utan att nämna sex, trots att det är en av våra största drivkrafter och vanligaste sysselsättningar i olika former. Det är i regel först när man konfronteras med det i efterhand som man ger avsaknaden en funderare. Iaf funkar jag så. Det blir då lite som det faktum att du sällan alls ser hjältar i filmer besöka toaletten för att skita, trots att vi alla gör det, ofta dagligen, men det stör liksom inte när man väl ser filmen.

Det ligger helt enkelt en möjlighet att göra allt väldigt puritanskt om man vill och det går att komma ifrån sex, precis som det går att undvika att diskutera fekalieproduktionen.

Men i modern författarkonst blir det nog allt mer vanligt att man diskuterar sex. Det var rätt länge sen jag sist läste en skönlitterär bok utan att sex på något sätt förekom. Ibland omskrivet och kortfattat med en romantisk touch, men ofta kliniskt grafiskt pornografiskt eller t om beskrivet som om det var Arne Weise som berättade om en märklig djurarts sexvanor på TV, dvs dokumentärt.

Så, då är frågan jag ställer mig för mitt eget skrivprojekt: Ska jag undvika ämnet helt (och då slippa behöva överväga hur grafisk jag skall bli) eller ska jag gå in i detaljer? När blir jag gubbsjuk som skriver om en tonårstjejs sexuella tankar och när framstår jag som en stollig viktoriansk munk istället? Finns det en magisk balans?

Mitt problem ligger ju nämligen i att det här rent tankemässigt hos mig är en bok riktad till just tonåringar. Jag har förvisso jobbat på bibliotek och vet att ungdomslitteraturen idag är rätt så grafisk och bejakar det faktum att även folk under 18 (och t om folk under 15) faktiskt ofta har ett sexliv, åtminstone på egen hand så att säga. Det är liksom inget som uppstår i o m att man blir byxmyndig. Inte för normala personer i alla fall. En och annan tomte som inte hittar sitt könsorgan innan den är tonåring finns det säkert, men nu talar vi inte om särlingar.

Men även om det är lika vanligt för en 13årig tjej att onanera som det är för henne att gå på toaletten, så är jag långt ifrån säkert att det skulle tillföra något till min berättelse att försöka få in denna sortens realism i min bok. Den skulle kanske helt enkelt inte passa. Då är det nog bättre att göra det lite mer oskuldsfullt som i Harry Potter och bara fokusera på känslor och kanske lite åtrå. Att försöka hålla det lite mer viktorianskt än sexrådgivningsspaltmässigt.

Inte för att sex är fel, ens pornografiskt sådant där allt möjligt beskrivs har jag större problem med faktiskt, men det ändrar så snabbt atmosfären i en bok när det ges plats och utrymme.

Men, för min del snackar vi ju trots allt nordisk hedendomsinspirerad mytologi här där Frejs stående lem liksom ligger som en skugga över allting. Saker som Näcken och en massa om förföriska väsen genomsyrar allt, även om tex just beskrivningen av dem som mer eller mindre nakna väsen är omtvistat så återfinns iaf alltid den erotiska aspekten där i handlingar och atmosfär ända sen åtminstone bronsålderns tankevärld.

Det blir märkligt att utelämna det också. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag våndas fortfarande över vad som är det rätta. Vad tycker ni?