Paus

Inte mycket aktivitet här, jag vet. Boken planeras fortfarande och det känns inte som om jag har så mycket att säga här tillsvidare. Så på obestämd framtid låter jag bloggen gå i vila.

Lämna kommentarer här om ni vill nå mig.

Oväntad hjälp av hober

Jag ser stordåd nästa år. Jag intalar i a f mig det. Sporrad och kreativt uppmuntrad av både själva trailern för The Hobbit: An unexpected journey och förväntningar jag byggde upp inför den, känner jag suget efter att skriva igen. Inte ett ord har jag författat på boken sen jag startade om historien från noll för ett par månader sen. Ungefär samtidigt gick jag in i väggen på många sätt och kreativiteten dog. Jag har funderat mycket på storyn sen dess så förhoppningsvis har den mognat till sig lite istället. Återkommer förhoppningsvis snart med mer om boken.

Pluggpaus

Bloggtorkan här beror på att jag prioriterar bort bokskrivandet just nu. Det går illa att kombinera med annat. Plugg och annat kommer före just nu. Men har du bloggen i en rss-läsare missar du inget.

Intetsägande motiveringar för litteraturpris

När det kommer till poesi är jag hopplöst okunnig. Jag har således ingen åsikt om Tranströmer är en värdig vinnare eller ej. Men jag misstänker att han är det eftersom alla som läser mycket säger att han är bra. Vem är jag med min neanderthalspanna att ifrågasätta det jag inte kan något om helt enkelt? Jo jag har hört ett par ggr att jag inte ska ifrågasätta vad ”folk som kan saker om kulturen tycker”. Faktiskt. Och jag hörsammar att man tydligen kan vara expert i vad som är bra kultur eller inte. Det är inte alls subjektivt eller så. Nej nej.

Vad som däremot är lika fascinerande varje år är när motiveringen för vinsten skall läsas upp. Den är alltid – i mina öron, och fler vaxstrutar än mina med mig vet jag – totalt intetsägande. Påminner väldigt mycket om horoskop faktiskt. En motivering kan ibland säga allt och inget alls specifikt för en författare.

Jag vet, det är såklart svårt att motivera något kring ”konsten” så att säga. Men nog sjutton kunde det göras bättre och mer typiskt för varje utövare. Så här står det om Tranströmer:

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Öh va? Är det inte en egenskap som alla goda författare och framförallt poeter kan sägas ha? Förmågan att skriva i fantastiska liknelser i nya ord? Återge ”verkligheten”.  Jag tycker mig ha sett det motiveras säkert 10^234 ggr i livet om poeter och poesi. Inte minst av Nobelprisets utdelare i litteratur. Kalla mig analt uppmärksam, men här står det med flera ggr för de senaste 25 åren. Vad skiljer sig egentligen följande från årets? Inget konkret iaf. Och finns det en skillnad har De Aderthon gjort sitt bästa för att dölja det.

1998 José Saramago, Portugal. ”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar”

 

För det handlar ju inte om att det inte skulle vara skillnad mellan författarna, men att de lärde aldrig i ord kan motivera ordentligt och konkret i enighet med naturvetaren Nobels uppenbara intentioner med priset.

Jag kan inte låta bli att stärkas i min grumliga tes att kulturvetare tenderar att göra sitt bästa i att taffliga försök att intellektualisera ”konsten” med akademiskt språk också gör så för att distansera sig från pöbeln, och markera att man minsann är lika mycket akademia som vetenskaperna – genom att helt enkelt förvirra folk till att få det att låta omständigare än det är.

När priset i medicin, kemi och fysik annonseras som handlar det om att de i motiveringen försöker förklara varför personen vann och för vad, så att det går att förstås av mer eller mindre alla. Det är ofta komplexa avancerade naturvetenskapliga upptäckter vars ”nytta” ligger svåråtkomligt för oinsatta. Därav är en grundidé (verkar det som i a f) att man måste motivera det enklare. Jag brukar förstå motiveringarna varje år. Detta nedan är den unika nyttan/det spektakulära för just årets vinnare i medicin.

 …för deras upptäckter rörande aktivering av medfödd immunitet och andra hälften till Ralph M. Steinman för hans upptäckt av dendritcellen och dess roll vid förvärvad immunitet…

När litteraturpriset motiveras känns det mest som man försöker motivera för världen hur intellektuellt högstående författarskapet är snarare. Dvs man bygger på den där tronen över folket så gott man bara kan. Dvs göra det enkla svårare än det är med misstänkt dunkla komplexfyllda intentioner. Men som sagt, jag tillhör ju pöbeln, jag begriper ju inte vad kulturvetareliten menar – och ska tydligen inte få det heller.

Ssd SVD

Tumulus

Täta slöjor av dimma, blågrönt daggfuktigt gräs och solstrimmor inramar en gravhög i den tidiga morgonstunden en småkall oktobermorgon i Lund.

Idag på morgonen tog jag en promenad förbi bronsåldersgraven som bara ligger ett stadigt stenkast från mitt hem. Den kallas Räfshögen (eller också ibland Kungshögen) och uppfördes någon gång under bronsåldern som gravmonument för en nu för evigt bortglömd hövding eller annan betydelsefull person.

Få platser är mer magiska i sin känsla än omgivningarna kring en gammal gravhög. Den här har stått på sin plats och sett järnålderns folkvandringar passera, Vendeltidens handelsmän på väg till Uppåkra för att sälja guld och inte minst danska vikingakungar som lät anlägga staden Lund strax sydost.

Den har bevittnat denna stads mäktiga domkyrka uppföras, brinna och åter uppbyggas. Den har sett stora slag omkring sig. Slaget vid Lund skedde inte långt härifrån. Blodet har bokstavligen talat runnit på dess slänter.

Den hade stått här i 2000 år när universitet byggdes och den har troligen alltid gett kalla kårar hos bönder som slitit på markerna kring den och förbivandrande människor genom alla tider. Den har i kraft av sitt utmärkande geografiska kännetecken säkert varit mötespunkt för älskog, svek, hat, affärer och sorg.

Gravhögar, sk ”tumulus” på latin finns med i många berättelser om magi och mystik och det är kanske inte så konstigt alls. Det är svårt att tänka sig annat än att det trots allt bor bortglömda uråldriga väsen i dess inre.

Nystart

Jag har startat om min bok helt. Ja i huvudet. På pappret har jag inte börjat om ännu. Det är också därför jag känt en längre tid att jag inte har haft så mycket att säga här. Men det börjar arta sig nu igen.

Första skrivrundan med 15talet skrivna kapitel blev förvisso rätt bra, men saknade två grundläggande saker: Spänning och så fick jag problem med att förklara en rätt så grundläggande logisk sak: Hur en 13-årig tjej kan sticka iväg från sina morföräldrar utan att bli polisanmäld som försvunnen så småningom. Det händer bara inte.

Genom att komma på en lösning på det problemet så slog jag också helt enkelt två flugor i en smäll. Morföräldrarna måste ju också försvinna. Vips har vi ett personligt mysterium som måste lösas därtill vilket jag saknade tidigare. Med detta har jag inte avslöjat något superviktigt, för det sker rätt så omgående i boken.

Låter allt obegripligt? Ja om man inte vet storyn i sig blir det ju tämligen svårt att föreställa sig vad jag menar nu. Men jag vet seriöst inte vad jag ska göra åt saken som gör att ni förstår bättre. Inte ännu i a f.

Vi får se hur mycket av huvudstoryn jag är beredd på att avslöja – jag kan inte avslöja vissa väldigt grundläggande delar utan att avslöja för mycket och än så länge har jag inte kommit på så mycket att säga förutom det heller. Vilket gör det lite trist för er läsare här kanske.

Men vi får se. Det ger nog med sig när jag börjar publicera utdrag ur boktexten istället. Det är nog ända sättet att inte avslöja för mycket faktiskt. För så fort jag ska förklara för andra vad boken handlar om så blir det i regel: ”Ja det är en spänningsroman för ungdomar som utspelar sig i folktro/nordisk mytologimiljö” – vilket ju inte säger ett dugg.

Jag kan inte säga ett jota om huvudstoryn, för då avslöjar jag något lite för viktigt. Men en slags ingress-förklaring ska jag nog allt kunna skapa så småningom som duckar det problemet. Spänning är all god läsnings moder – så man vill inte spoliera något.

Valens väg*


Det har gått inflation i skärgårds-Sverige på att skildra allt med havet som idyll, midsommar, småbåtshamnar, fiskmåsar, Saltkråkor och solgnistrande sensommardagar. Det här idyllhelvetet är en modern konstruktion. I århundraden har vi fruktat djupet.

Jag vill få med havet i min bok (eller i en kommande del rättare sagt). Jag vet dock inte riktigt exakt hur ännu.

Dels har jag rent allmänt en fäbless för det marina. Dels är havet en viktig del av nordisk mytologi, dels är havet rent allmänt en underbart elak plats för det kusliga mytologiska. Draugen, strandvaskare, sjötroll, Midgårdsormen, Näcken och Kraken. Exemplerna är många på klassisk nordisk mytologi och folktro där vatten och dess väsen spelar roll, och då även ofta havets. Det är något visst med ondska från havet. Den är alltid lite ondare än annan ondska.

Ur mytologisk synvinkel är det sällan frågan om något bra om det bor i havet. Det är oftast ren och skär ondska. Det skrämmande, det osedda, det gamla djupt där nere. Cthulhu om ni så vill att vi ska ta i ordentligt.

*”Valens väg” är en sk kenning, dvs en förskönande omskrivning av havet.

Okunniga nyhedningar och arroganta skeptiker

En av poängerna med den här bloggen var förutom att skriva om bokprocessen att även kunna delge er min uppfattning om kringliggande ämnen (med väldigt mycket tolerans kring begreppet ”kringliggande”). Så dags för en lite småbitter, lång raljerande bloggpost om gamla irritationsmoment och nya.

Förr i världen bloggade jag om pseudovetenskap, religion och skepticism. Jag övergav det för att det helt enkelt tärde mer på mig än det gav. När man för femtielfte gången ska förklara för någon att Jorden inte är 6000 år gammal, utan 4.5 miljarder eller hamnar i en diskussion där man kritiserar religioner och då blir kallad fördomsfull så tröttnar man. Tröttnar på tjafset med oliksinnade, men inte på ämnena i sig. Tröttnar också på den där likasinnade skepticismvärlden där selektivism är mer lag än undantag.

Således eftersom ämnet förblir intressant kan jag mycket väl med gott samvete göra små inhopp i diskussioner ändå. Inte minst när man möter på åsikter och världsbilder som är provocerande felaktiga.

Jag har under tidigare bloggande skrivit en rad texter på temat ”hur såg det egentligen ut med liv, ljus och mörker” när Europa gick in i medeltiden och kristnades. Försökte göra mitt lilla bidrag för få väck den hopplöst inaktuella och ovetenskapliga myten om en medeltid som kastade Europa in i ett mänskligt och intellektuellt mörker. Det finns nämligen inga som helst historiker som anser så idag. Det synsättet övergavs redan för 100 år sen, med en revival under marxismens glansdagar på 60-70-talet. Idag är det åter sen ett par decennier övergivet, eftersom det helt enkelt är dravel. Men jag möttes av en intressant tystnad. Ett totalt ouppmärksammande från skeptikerrörelsen som jag bara kunde tolka på ett sätt: Här hade det trampats på tår.

Folk som än idag inte håller med är i regel en av två sorter: Skeptiker eller nyhedningar. Bägge två grupper vill av olika skäl demonisera medeltiden på ovetenskapliga grunder. Offer för fördomar och okunskap om vad forskningen faktiskt säger.

Skeptikerna provocerar mig eftersom de som uttrycker den här åsikten i regel aldrig har läst vare sig historia, religionshistoria, arkeologi eller vetenskapsteoretisk utveckling på universitet – trots att de borde veta bättre och att även historierelaterade ämnen är akademiska ämnen där utbildning ger kunskaper som är svåra att införskaffa som amatör. De är kvicka att påpeka att kreationister som uttalar sig om biologi och evolution inte ens kan grunderna i ämnet, men när det kommer till deras eget CV i andra ämnen som de uttalar sig kring är det desto tommare. Arrogans är vad det är.

Ja det finns undantag – andra skeptiker som är bildade i historia/arkeologi. De uttalar sig då inte om en mörk medeltid per definition.

Jag har i alla fall läst alla dessa ämnen. Det gör mig på inga vägar till en expert. Men jag har bred insyn i var forskningen står idag och vad som faktiskt är hopplöst felaktiga åsikter. Men nej, skeptikerrörelsen håller inte med mig här. De vet bäst. I allting. Medeltiden var ond och okunnig och ett avbräck från antikens ”fantastiska intellektuella utveckling”.

Skitsamma att inga fakta finnes som stöder ett sådant synsätt. Det passar bra med skeptikerrörelsens ofta extremt förenklade historiesyn där religionen, eftersom den idag är ett intellektuellt hinder, således alltid måste ha varit det. Det är ett sätt att argumentera som faktiskt inte är bättre än kreationisternas.

Nyhedningar i sin tur är förblindade av sin religiösa vurm för vikingatiden och inser därför inte vilken kategorisk förbättring medeltiden var för livsvillkoren för 9 av 10 människor jämfört med tiden innan. Allt från ordentliga lagar, mänskliga fri och rättigheter till kalla fakta som att medellivslängden ökade med 5 år är saker man inte känner till eller bryr sig om. Bara man får springa runt i särk på gamla Upsalas gravar och hålla på med riter utan historisk förankring så blir allt bra. Bara det känns bra så måste det ju vara äkta. Dessa nyhedningar som förövrigt inte är mer äkta hedningar än jag är äkta viking.

Nej jag är ledsen, trots trevligt bemötande från en av dem härom dagen så kan jag inte riktigt stilla se på när de hittar på sina lögner och new age-åsikter under förevändning att det är hedendom. Det är inte hedendom. Det är nyhedendom. En modern religiös konstruktion med rötterna i 1800talets nationalromantik, baserat på ett ringa medeltida skriftligt material som källkritiskt är svagt och med massiva luckor och paradoxer. Det finns ingen obruten kontinuitet. Således är det en modern konstruktion. Således är det inte hedendom, utan nyhedendom.

Inget menat personligt till någon alls, men jag som ateist och naturalist tycker att nyhedendom är precis lika defekt som religion som alla andra religioner. Jag vill, precis som med buddhism se det som en mer sympatisk religion, eftersom den i regel är det rent värdemässigt, men rent faktamässigt är den lika mycket trams som det som talibaner i Afganistan och bibeltokar i Texas hittar på. I modern tappning är de hedniska traditionerna som överlevt tidens tand väldigt sympatiska. Saker som midsommarfirande, jul, valborg är väldigt sympatiska saker. Men när folk springer ut och blotar i vårsolståndet och säger sig göra som sina förfäder lämnar de kontinuiteten för något som överlevde som längst till 1400talet. Därefter bröts kontinuiteten och de exakta processerna, idéerna och korrekta betydelserna gick förlorade. Ni gör inte som förfäderna, ni gör som ni TROR förfäderna gjorde, baserat på ett svagt skriftligt material – och en stor portion önsketänkande.

Det är en intressant värld att dyka in i och diskutera detta – och inte minst provocera. Både ämnet i sig (medeltiden) och synsättet som vissa fanatiskt envisas med trots vad vetenskapen de facto säger.

Det faktum att medeltiden är så omsvärmad av påhitt och trams än idag gör att jag i princip känner att jag måste få med tiden i en bok en dag.

Tolkien och Völuspá

Alla som man något alls om Tolkien och hans värld vet att han ”inspirerades” av bla nordisk mytologi. Det har vi nog hört till mans. När det kommer till ”inspirationen” kring namn var det i själva verket ofta frågan om nästan ren och skär kopiering från Völuspá. Bara läs och se hur många namn du känner igen här.

10. There was Motsognir | the mightiest made
Of all the dwarfs, | and Durin next;
Many a likeness | of men they made,
The dwarfs in the earth, | as Durin said.

11. Nyi and Nithi, | Northri and Suthri,
Austri and Vestri, | Althjof, Dvalin,
Nar and Nain, | Niping, Dain,
Bifur, Bofur, | Bombur, Nori,
An and Onar, | Ai, Mjothvitnir.

12. Vigg and Gandalf | Vindalf, Thrain,
Thekk and Thorin, | Thror, Vit and Lit,
Nyr and Nyrath,– | now have I told–
Regin and Rathsvith– | the list aright.

13. Fili, Kili, | Fundin, Nali,
Hepti, Vili, | Hannar, Sviur,
(Billing, Bruni, | Bildr and Buri,)
Frar, Hornbori, | Fræg and Loni,
Aurvang, Jari, | Eikinskjaldi.