Jag tycker om att läsa böcker på engelska. Nej, jag föredrar det t om.
Det är lite av en vanesak, för första gångerna jag plockade upp en bok på engelska och skulle läsa så kändes det jobbigt. Men efter 2-3 böcker hände det något. Jag fick ett flyt och började också uppskatta att läsa just på engelska. Det har gått så långt att jag drar mig för att läsa en bok på svenska nu (eftersom min hjärna är inställd på att läsa engelska troligen). Åtminstone gäller det böcker som från början är skrivna på engelska. Översatta böcker känns alltid ansträngda i språket. Flytet saknas ofta. Inte minst för att översättarna inte ges friheten att omvandla, utan bara precis ska översätta rakt av. Ibland är den fras som är fin på engelska inte nödvändigtvis den vackraste på direktöversatt svenska.
Men kortfattat: Inget går upp mot att kunna läsa en text på det språk som den skrevs på.
Med det i åtanke tänker jag på min egen bok. Den ska jag skriva på svenska. Jag har övervägt engelska men la den tanken åt sidan av tre skäl: Det är jobbigt att skriva på ett annat språk. Jag kommer tappa en hel del av det ”svenska” i min berättelse om jag gör så. Och det skulle aldrig bli speciellt bra.
Jag är inte dålig på engelska eller så. Jag har fått beröm för mitt språk av engelsktalande t om. Men, det har å andra sidan många andra svenskar också fått. Det beror ju på att det finns folk som är ännu sämre. När det kommer en svensk och ska skriva på engelska är det ofta frågan om någon som är habil på språket, någon som ofta är akademiker, någon som gillar att skriva. Inte så konstigt att det då blir helt ok och t om bättre än vad många inhemskt engelsktalande presterar. Inte så konstigt att man då kan få beröm.
Men i princip alla studier visar en och samma sak: Svenskar, inte minst bildade sådana och inte minst sådana som gör det ofta, överskattar sin språkförmåga i engelska rejält. Ett enkelt test brukar att vara att börja be dessa ”som föredrar att skriva på engelska enligt egen utsago” att identifiera en rad substantiv. Det räcker i regel med att ta upp hålslev från kökslådan och svårigheterna att säga vad det heter börjar för de flesta av experterna och gå ut i naturen och be dem identifiera buskar och blommor och det tar ofta stopp direkt.
Det är nämligen så att oavsett vad du ”föredrar” så har du ett otroligt mycket större ordförråd i det språk du lärde dig som spädbarn och växte upp med i skolan. Det har ingen betydelse vad du föredrar eller tycker känns bäst som vuxen – det är bara precis trams att påstå att du skulle vara bättre på engelska än svenska.
Det stora problemet är ju att alla dessa svenska experter på engelska i regel mest har jämfört sig med det som de ser på nätet. Alltså vad någon sextonårig bloggare från Dallas skriver. Ja jämfört med den står du dig säkert utmärkt. Jag blir inte förvånad om din engelska innehåller dubbelt så många ord och därtill snyggare synonymer osv.
Men, plocka upp något skrivet av en som verkligen kan engelska. En inföding som är hyllad författare och du kommer nog, om du inte är helt tappad bakom en vagn fylld med brist på självdistans, förstå varför du inte är i närheten av att vara speciellt bra på engelska. Någonsin. Ser du inte djupet i kvalitétsskillnader så är det t om så allvarligt att du troligen är så dålig på engelska att du inte kan se skillnaden.
En annan minst lika språkvetenskaplig aspekt är också följande: Om du påstår att du är bättre på engelska än på svenska så har du lyckats med något som är omöjligt. Det är nämligen bevisat att ens förmåga i hemspråket är avgörande för ens förmågor i andra språk. Kort sagt: Om du är född i Sverige i en svensk familj och har vuxit upp med svenska som talspråk kring frukostbordet och nu påstår att du inte bemästrar svenskan, då är det omöjligt att du bemästrar engelska bättre.
Blanda inte samman estetisk preferens med vad som är din verkliga förmåga. Skriv gärna på engelska, men inbilla dig för guds skull inte att du är bra på det.
Trollsommar 
Jag ville egentligen inte kommentera ditt inlägg, men jag har tänkt såpass mycket på det att jag inte kan låta bli.
Det du säger var mycket träffande och jag känner mig aningen förolämpad. Jag är en av dessa akademiker som fått komplimanger för min engelska av engelsktalande. Det har också hänt att jag sagt att jag är bättre på engelska än jag är på svenska, men underförstått i den meningen är att jag är bättre på att skriva på engelska än på svenska (att tala språken är något helt annat). Jag har skrivit så mycket mer på engelska än på svenska och det vore märkligt ifall jag var bättre på skriven svenska. Det handlar om mycket mer än att hitta orden, det handlar om skrivkonventioner, regler med punktion och hur man formaterar en text osv.
När det gäller ordförråd vet jag självklart fler ord på svenska, men jag vet mer än tillräckligt med engelska för att kunna använda en ordbok och avgöra ifall det ord som jag slår upp passar i det sammanhang jag behöver det eller inte, så om jag behöver något speciellt ord – för på svenska kan jag ju det! – så är det inte problem att hitta det.Är det inte även möjligt att många svensktalande som inte är intresserade av att laga mat eller att vara ute i naturen finner det helt omöjligt att namnge alla föremål i kökslådan och att säga vilket träd som heter vad? Det har inte bara med Engelska att göra.
Särskilt dina slutord väcker starka känslor hos mig: ”inbilla dig för gods skull inte att du är bra på det.” Nähä. Då kan jag ta och kasta den kandidatuppsats i engelsk litteratur som jag för tillfället håller på att färdigställa – på engelska.
Jag tror att jag kan lova dig att mitt ordförråd gällande litterära termer är bra mycket bättre på engelska än på svenska.
Det här med ordförråd som du tycks ha hakat upp dig på är bara en del av att kunna ett språk och man lär sig nya ord hela tiden. Till exempel kunde du i ett av dina tidigare inlägg ha behövt en påminnelse om att det heter ‘jungfru in nöd’.
För att bevisa att någon med som inte har engelska som modersmål visst kan skriva fantastiska böcker på engelska vill jag hänvisa till Joseph Conrad.
Tack för en text som upprörde och väckte tankar!
Frida
Studerande vid Göteborgsunivrsitet
Den här bloggen är ju nerlagd för länge sedan, men eftersom jag fick en notis om en väntande kommentar, som för en gångs skull var lite intressant, så svarar jag.
Jag tror dig i dina upplevelser kring ditt språkkunnande, men jag tror inte nödvändigtvis du har rätt för det. Det är skillnad på att känna sig bekväm med något och att vara objektivt bra på det. Dvs du må känna dig trygg och bekväm i engelska (precis som många svenska sångare gör och hävdar när de hellre vill sjunga på engelska än på svenska). Men det är inte det samma som att du objektivt sett har ett imponerande ordförråd där och egentligen behärskar engelskan rent språkligt. Något du skulle kunna testa om du lät bildade och kritiska engelsktalande ögon titta på det du skrev. Kanske har du rätt. Kanske skulle de gilla vad de såg. Men risken är att du hamnar i det fenomen som är väldigt typiskt för svenska akademiker, att man för att bevisa sin kompetens i ett annat språk nyttjar de svåraste och mest komplicerade synonymer man kan hitta.
När det ofta är motsatsen som är tecknet på förmåga. Att kunna välja rätt ord för rätt sammanhang. Det är ju precis där som alla vi som inte är infödingar brukar faljera.
Jag har fått massor av komplimanger av engelsktalande för min skrivna engelska med, eftersom jag skriver jättemycket på engelska och nästan uteslutande läser allt på engelska så har jag arbetat upp en habil förmåga. Det är inte jättesvårt att kunna uttrycka sig i text i klass med eller t om bättre än många vanliga amerikaner och engelsmän. Deras obegripliga oförmåga att inte kunna se skillnaden mellan than/then eller there/their förbryllar mig. Men även om jag inte känner mig det minsta otrygg i engelskan och vet att jag uttrycker mig i klass med en anständigt bildad amerikan, så vet jag också att skillnaden mellan mig och någon som verkligen kan engelska fortfarande är stor. Så pass bra på engelska är jag att jag ser skillnaden på min ”bra” engelska och verkligt bra engelska.
Det är jag fortfarande ganska säker på att de flesta svenskar som tycker sig vara jättebra på engelska inte alls är. Eftersom de inte ens ligger på min modesta nivå om man ser på det objektivt.
Det sagt så vet jag inte hur du uttrycker dig i text. Och är inte heller kompetent nog att kunna avgöra det om du nu är så bra som du säger du är. Då krävs det en välutbildad engelsktalande person, som inte bara säger saker för att vara snäll, eller för att den jämför dig med andra engelsktalande, utan som jämför dig med engelsktalande som verkligen är bra. Vilket jag tror de flesta tyvärr inte gör av rent hövlighet.
Men en liten bit på vägen är man kommen när de öht inte lägger märke till att man inte är engelsktalande såklart. Men om de ser det på egen hand och ger dig komplimanger, då är du långt ifrån där ännu är jag rädd. 🙂
Och ja, du får bli stött. Du kan också välja att inte ta åt dig. Jag riktade ju som sagt inte den här texten åt någon specifik individ och ”akademiker” är ett rätt stor grupp. Men ödmjukhet kring språkkunskaper, det skulle nog fler trots allt behöva ha.